-
Det står väldigt still just nu. Det är så energikrävande att föra krig mot prestationsmurar, och för en gångs skull har jag till och med saker jag vill prioritera. Resursransonerar. Det är inte som att jag inte har saker att säga för att jag är tyst. Har så jävla mycket ord som jag behöver kasta runt mig, låta fläcka ner väggarna och lämna tung sötmadoft efter veckor av skrubbande och sköljande. Släppa som bomber i nattliga attentat, avfyra med precision. Bang. Headshot.
Tänker: Om jag någonsin lyckas skriva någonting så skulle det vara en självbiografi. Tragiskt, jo. Jag vet inte vad det är som gör att det känns mindre oöverkomligt med orden så fort de ska forma mina egna erfarenheter, men någonstans försvinner de svåraste leden spårlöst och kvar finns bara de smattrande tangenterna och den oväntade känslan av att ha sparkat ur en propp med Dr. Martens i stället för att standardmässigt försökt spräcka badkarskanten med skallbenet. Ska jag berätta om mitt eget liv finns orden redan där, oftast skapas de fan i realtid. Och plötsligt har jag min egen tillåtelse att släppa ut dem. Jag är lika lite imponerad som de är perfektion men poängen är att det får lov att hända, att det känns så tryggt och NATURLIGT.
Det skulle bli en labil och obegriplig jävla biografi, men den skulle åtminstone vara kravlös. Och någonstans är det ju allt jag letar efter. Ironin är bara att ingen någonsin skulle vilja läsa en självbiografi om någon som inte kan något annat än att skriva självbiografier.
Synd.
Tänker: Egentligen borde alla människor som känner ångest skriva självbiografier, för det är så fruktansvärt, vidrigt viktigt att resten fattar.