Vård av äldre
Han går fram och tillbaka i den högra korridoren på andra våningen, demensavdelningen. Fram och tillbaka. Fram och tillbaka.
När vi ålar in vagnen genom dörren måste vi skynda oss så mycket att dörren nästan slår igen i ansiktet på honom. Han säger ingenting, tittar bara håglöst på fönsterglaset. Sedan vänder han om igen. Jag tar upp rullen med plastpåsar och känner mig äcklig hela vägen in.
Snabbt in nu, släpp inte ut katten.
Snabbt in nu, släpp inte ut katten.
"Godmorgon", säger jag när jag passerar. Han tittar på mig, och det kommer ett läte ur hans strupe, men jag förstår att han inte ser mig; jag förstår att det inte är ett svar. När vi har fortsatt till nästa avdelning kan jag se hans kontur avteckna sig på nytt mot det immiga glaset i dörren. Bilden skär genom näthinnan och fastnar i mitt medvetande innan jag hinner undan – den håglösa gestalten, hopplösheten bakom en låst dörr. Väntan.
Du är bara här för att vi alla andra vägrar släppa taget. Förlåt. Varför? Varför? Varför? Vad är meningen? VAD I ETT SÅDANT LIV ÄR VÄRT ATT VÅRDA OM?
Jag fokuserar på moppens väg över golvet. Mjuka rörelser. Fram och tillbaka. Rak i ryggen, annars gör det ont hela kvällen. Jag samlar damm, men det är i alla fall bokstavligt. Så slår den emot mig, stanken - stark, kväljande - så att jag nästan stannar upp. Och en sådan där direkt reaktion, en spontan tanke som inte går att hejda slår sig fram – fan, det luktar bajs.
Sedan förstår jag.
Jag tror att jag egentligen tycker väldigt bra om idén med äldreboende. Äldrevård är värt något, trots allt, även om det inte är särskilt bra. Ärligt talat tror jag att jag till och med skulle kunna trivas på en sådan plats. Jag kan se mig själv sitta vid något av ikea-borden efter elvakaffet, insistera på att alltid spela Othello med personalen. Det är inte det.
Jag vill bara aldrig bli så gammal att jag inte kan gå på toaletten själv.
Min handledare är en väldigt bra människa. Jag vet inte. "Trevlig" ligger kanske inte bland de första beskrivande orden, men hon är så äkta. Oförställd. När jag pratar med henne ligger det inte så många kalla lager konventionalism emellan, hon är en människa direkt. Jag tror att jag tycker oförtjänt bra om många människor av just den anledningen. Ibland när vi möter en av kontorsarbetarna blir kontrasten extra synlig, för när jag är med henne tror jag att jag undermedvetet ser allting med samma blick. Kontorsarbetaren liksom trippar fram med trevligheten framtvingad ur ögonen och småpratar lite för trallande för att det helt ska döljas att hon inte ser oss som jämlikar. Blonderade slingor och klämkäckhet. Jag vet inte om jag hade lagt märke till det på samma sätt om jag varit ensam. Är det sådana vi är egentligen? Är det sådan jag är egentligen? På något vis har jag en misstanke om att min handledares intryck av mig var att jag var en bortskämd överklassunge som inte riktigt tänkte efter, aldrig riktigt städat förut i hela sitt liv. Jag ville inte bemöda mig om att bevisa någon sorts motsats, för på sätt och vis stämde det ju precis.
Vi sätter oss vid träbordet på baksidan under första rasten, jag med kaffe och hon med te. Det är redan nästan lite för varmt för att sitta i solen, trots att vi alltid hinner klart med de första avdelningarna innan åtta. Jag skjuter bak stolen och vänder näsan mot ljuset – värmen har aldrig riktigt stört mig. Hon bjuder mig på salta kex och frågar ännu en gång vilken linje jag går och som följd, förstås, ifall jag vill bli läkare. Jag säger att jag mest valde natur för att kunna bli precis vad jag vill, men att jag inte vill bli något över huvud taget. Det känns som att hon förstår.
Vi tuggar.
Hon tyckte aldrig om matte och fysik, berättar hon plötsligt. För mycket formler att bara sitta och skriva av. Vi enas om att biologi är bäst och fysik rent åt helvete. Fast kanske ser undervisningen annorlunda ut i Sverige, kommer hon på, sedan.
Hon har gått en ganska lång utbildning, och nu lyser hennes ögon upp lite igen. Det är vackert; jag tänker att jag bländas från två håll. Hon jobbade som lärare i femton år i Afghanistan. Innan bomberna. När de kom fanns det ingenting att göra. Hon tog med sig sina barn och kläderna hon hade på sig och bara åkte. Allt var rök, skrik och trasigt. Det fanns inte tid för några papper, inga intyg, ingenting. Bara flygplanet. Så fick hon ett jobb i köket på en förskola. Det var mest stressigt att hålla reda på alla allergier till höger och vänster. Egentligen blev hon bara flyttad till lösa städjobb över sommaren och kan inte mycket mer om det här äldreboendet än jag, men hon trivs bättre här. Det är mindre ansvar. Trevligare. Hon ska prata med sin chef och be att få byta till hösten, permanent.
Jag sväljer och sväljer och har ingenting att säga, ingenting alls som ger henne något av att sägas högt.
"Världen är förjävlig." Jo. Solen är varm.
I Afghanistan kan det bli 40 grader i skuggan, de har bättre fruktträd.
Där finns inga äldreboenden.
Du är bara här för att vi alla andra vägrar släppa taget. Förlåt. Varför? Varför? Varför? Vad är meningen? VAD I ETT SÅDANT LIV ÄR VÄRT ATT VÅRDA OM?
Jag fokuserar på moppens väg över golvet. Mjuka rörelser. Fram och tillbaka. Rak i ryggen, annars gör det ont hela kvällen. Jag samlar damm, men det är i alla fall bokstavligt. Så slår den emot mig, stanken - stark, kväljande - så att jag nästan stannar upp. Och en sådan där direkt reaktion, en spontan tanke som inte går att hejda slår sig fram – fan, det luktar bajs.
Sedan förstår jag.
Jag tror att jag egentligen tycker väldigt bra om idén med äldreboende. Äldrevård är värt något, trots allt, även om det inte är särskilt bra. Ärligt talat tror jag att jag till och med skulle kunna trivas på en sådan plats. Jag kan se mig själv sitta vid något av ikea-borden efter elvakaffet, insistera på att alltid spela Othello med personalen. Det är inte det.
Jag vill bara aldrig bli så gammal att jag inte kan gå på toaletten själv.
Min handledare är en väldigt bra människa. Jag vet inte. "Trevlig" ligger kanske inte bland de första beskrivande orden, men hon är så äkta. Oförställd. När jag pratar med henne ligger det inte så många kalla lager konventionalism emellan, hon är en människa direkt. Jag tror att jag tycker oförtjänt bra om många människor av just den anledningen. Ibland när vi möter en av kontorsarbetarna blir kontrasten extra synlig, för när jag är med henne tror jag att jag undermedvetet ser allting med samma blick. Kontorsarbetaren liksom trippar fram med trevligheten framtvingad ur ögonen och småpratar lite för trallande för att det helt ska döljas att hon inte ser oss som jämlikar. Blonderade slingor och klämkäckhet. Jag vet inte om jag hade lagt märke till det på samma sätt om jag varit ensam. Är det sådana vi är egentligen? Är det sådan jag är egentligen? På något vis har jag en misstanke om att min handledares intryck av mig var att jag var en bortskämd överklassunge som inte riktigt tänkte efter, aldrig riktigt städat förut i hela sitt liv. Jag ville inte bemöda mig om att bevisa någon sorts motsats, för på sätt och vis stämde det ju precis.
Vi sätter oss vid träbordet på baksidan under första rasten, jag med kaffe och hon med te. Det är redan nästan lite för varmt för att sitta i solen, trots att vi alltid hinner klart med de första avdelningarna innan åtta. Jag skjuter bak stolen och vänder näsan mot ljuset – värmen har aldrig riktigt stört mig. Hon bjuder mig på salta kex och frågar ännu en gång vilken linje jag går och som följd, förstås, ifall jag vill bli läkare. Jag säger att jag mest valde natur för att kunna bli precis vad jag vill, men att jag inte vill bli något över huvud taget. Det känns som att hon förstår.
Vi tuggar.
Hon tyckte aldrig om matte och fysik, berättar hon plötsligt. För mycket formler att bara sitta och skriva av. Vi enas om att biologi är bäst och fysik rent åt helvete. Fast kanske ser undervisningen annorlunda ut i Sverige, kommer hon på, sedan.
Hon har gått en ganska lång utbildning, och nu lyser hennes ögon upp lite igen. Det är vackert; jag tänker att jag bländas från två håll. Hon jobbade som lärare i femton år i Afghanistan. Innan bomberna. När de kom fanns det ingenting att göra. Hon tog med sig sina barn och kläderna hon hade på sig och bara åkte. Allt var rök, skrik och trasigt. Det fanns inte tid för några papper, inga intyg, ingenting. Bara flygplanet. Så fick hon ett jobb i köket på en förskola. Det var mest stressigt att hålla reda på alla allergier till höger och vänster. Egentligen blev hon bara flyttad till lösa städjobb över sommaren och kan inte mycket mer om det här äldreboendet än jag, men hon trivs bättre här. Det är mindre ansvar. Trevligare. Hon ska prata med sin chef och be att få byta till hösten, permanent.
Jag sväljer och sväljer och har ingenting att säga, ingenting alls som ger henne något av att sägas högt.
"Världen är förjävlig." Jo. Solen är varm.
I Afghanistan kan det bli 40 grader i skuggan, de har bättre fruktträd.
Där finns inga äldreboenden.