perversioner.blogg.se

Det här med existensberättigande. Jag tror att jag har glömt hur det är att inte känna sig värdelös.
   Ja, inte värdelös i bemärkelsen dålig; usel, förstås. Värdelös som i avsaknad av värde, som i inte värd någonting. Totalt och fullständigt värdelös, inte berättigad. Det är allt. En sorts djupt ingående vetskap, längst bak i huvudet, som roar sig med att förpesta hela mitt medvetande - eggande, slugt, överlägset - varje gång jag företar mig något. Inte värd livet. Jag är inte värd livet. Inte värd känslorna. Jag är inte värd att känna. Eller, det vill säga, varje gång jag företar mig något som inte är direkt nytta, förstås. 
   Det kunde vara möjligt att tänka sig att jag har tillräckligt med analysförmåga för att se igenom en uppenbar samhällslögn som den här, att vi måste göra nytta för att vara värda någonting, för att få lov att existera, för att äga rätten att vara lyckliga - för vi måste ju faktiskt bidra, vi måste göra uppgiften som blivit oss tilldelade, vi får inte bara skörda en massa frukter utan att så något nytt, vi får inte bara leva på bidrag, vi får inte parasitera. Men ärligt talat, så måste jag vara svag på något vis, för den tränger igenom mig och fäster sig som en sanning längst hela hjärnbalken, för jag måste ju faktiskt göra nytta för att vara värd någonting, för att få lov att existera, för att äga rätten att vara lycklig - jag måste ju faktiskt bidra, jag måste göra uppgiften som blivit mig tilldelad, jag får inte bara skörda en massa frukter utan att så något nytt, jag får inte bara leva på bidrag, jag får inte bara parasitera.

Det var inbrott på min skola häromveckan. I korridoren med montrarna och skåpen med alla uppstoppade djur hade någon slagit sönder en ruta. Den med det riktiga skelettet bakom. Av alla möjliga skåp med allt värdefullt hade någon valt just det som bara innehöll ett människoskelett. Ett splittrat hål bredde ut sig i just den glasdörren, vid skelettets övre del, när vi skulle passera någon morgon på väg till någon lektion. Kroppen stod plikttroget kvar, men huvudet fattades. Det fick mig att le. Det var bara så mitt i prick, precis någonting som jag själv skulle ha gjort.
    Jag undrar hur många sextonåringar som är lika värdelösa som jag. På något vis kan jag tydligt se den överdramatiska, absurda scenen framför mig. Hur människan placerar skallen på en utvald, upphöjd plats i sitt ostädade tonårsrum. Att vara eller att icke vara, det är frågan. Jag undrar hur många tonåringar som någonsin frågat sig själva, hur många som frågar sig själva dagligen, och så undrar jag hur många av dem som lämnas utan svarsalternativ. 
   Att vara eller att icke vara, det är frågan. Lite så. Men Hamlet? Hamlet, du missade något. Hur är det med oss, då, Hamlet? Hur är det med alla vi som är så fattiga att allt vi äger är ett perfekt och älskvärt liv som vi inte är intresserade av att leva? Vi som varken kan vara eller välja att ickevara? Vi som står med alla världens kval pressade mot axlarna och frågar frågan upp i ansiktet på dödskallen och oss själva men vet att vi saknar reella lösningar?

Jag säger att jag inte kan vara. Det stämmer ju inte alls, egentligen. Det är inte svårt att vara. Jag behöver bara andas och sova och upprätthålla mitt näringsintag. Det är berättigandet som är den lite mer problematiska delen. Det är skulden som är ohanterlig. 
   Det sjuka är att jag tror att en del av det som gör att jag inte klarar av att prestera det som krävs av mig är att jag tycker att hela nyttan, hela normen med att uppfylla den, är äcklig. Det tar emot att försöka göra något som jag bara ska men inte vill. Motsägelsen lyser tills den tar över. Jag vet inte hur många gånger det har stuckit till djupt i magen för att jag skrattar trots att jag inte har rätten. Jag vet inte hur många gånger jag har hatat mig själv för att jag mår dåligt trots att jag inte förtjänar det, trots att jag inte gör allt som krävts av mig och därför inte har någon anledning att känna mig något annat än fri.
   Någonstans är min tilldelade uppgift i livet just nu att gå i skolan. Visst? Det som krävs av oss är åldersberoende och kompetensberoende, egentligen aldrig befogat men nog så livsviktigt. Det är min tilldelade uppgift att gå i skolan och prestera väl och lära mig och få höga, höga betyg. Gör jag bara det så är resten av valen mina. Och någonstans här kan vi ju stanna upp och stirra. För jag kan inte. För jag klarar inte av det, det går inte. Jag är inte utförligt och nyanserat kompatibel med de utförliga och nyanserade krav som ställs på mig över huvud taget - jag är en odugling. Ja. Ojdå. Jag är värdelös.
   Va? Hur menar du? Hur kan du bara strunta i det? Skolan? Om det inte funkar får du ju bara försöka lite till. Det finns liksom inga alternativ, skolan är viktig för dig. Kraven finns där för din skull. FÖR DIN SKULL.
   För min skull? Existensberättigande, vi måste kanske prata lite, du och jag.