Parasit
(Det är så frustrerande att min hjärna hakar upp sig på skrivande, hakar upp sig på rim till och med, när resten av min spiritualitet gömmer sig någonstans mellan revbenen som en förlamad rotfrukt. Det blir att jag måste skriva ut frustrationen ur kroppen, men jag fixar inte att skapa någonting så bra som jag skulle vilja. Jag var på en föreläsning med Petter igår, han var skitfin och egocentrisk, kan ha varit det som inspirerade mig till att sammanfatta mitt liv på tolv rader med rim, tänker jag mig.)
De är perfekta för den här världen, varenda en
Strukturerat, motiverat, utan stopp har de presterat
i hela sina liv, de har samfungerat
En produktiv idyll, och jag är parasiten
Ler för lite, ger för lite, är inte kompatibel
Ler för lite, ger för lite, är inte kompatibel
Samma villkor, samma verklighet, jag vet, det är väl mest
så svårt att existensberättiga på randen till ångest
Halkar efter och skrattar, så jävla flexibel
Låtsas inte bry mig om att det glidit ur mitt grepp
Halkar efter och skrattar, så jävla flexibel
Låtsas inte bry mig om att det glidit ur mitt grepp
Min distraktion från perfektion blev att rygga allt ansvar
Som om oberördheten alls har trovärdigheten kvar
när min spegelbild redan tuggat sönder sin underläpp